Företagsfientligast i Sverige? Vaxholms kommun har under 23 år utan anledning avsiktligt blockerat en företagare i kommunen från att bedriva sin kursgårdsverksamhet

För mer än 23 år sedan köpte en företagare en konferensfastighet i Vaxholm, och övertog samtidigt från säljaren den pågående kursgårdsverksamheten.

Till följd av att kursgården endast var avsedd för användning under sommarhalvåret och dessutom i allmänt dåligt skick efter många år av bristande underhåll, anlitade köparen en arkitekt. Tillsammans med en handfull konsulter utarbetade arkitekten en omfattande plan för att upprusta befintlig huvudbyggnad till modern restaurangstandard, utöka anläggningens gästkapacitet samt skapa förutsättningar för att bedriva verksamheten året runt.

Enligt anvisningar från Vaxholms kommun uppdelade arkitekten sedan den resulterande ansökan om bygglov i två delar. Den första delen omfattande mindre byggåtgärder som kommunen ansåg sig kunna bevilja direkt, och den andra delen mer omfattande byggåtgärder som kommunen bedömde måste prövas genom planläggning av konferensfastigheten. De båda delansökningarna inlämnades tillsammans till kommunen den 9 juli 1998. Samtidigt meddelade kommunen sin avsikt att under det kommande året påbörja planläggning av området där kursgårdsfastigheten är belägen. Kommunens besked innebar att företagaren förväntade sig att även den andra delen av bygglovsansökan skulle beviljas av kommunen inom ett par års tid.

Under byggnadsnämndens sammanträde den 20 oktober 1998 behandlades företagarens första delansökan om bygglov. Nämnden beslutade i enlighet med tidigare besked till företagaren att tillstyrka ansökan, med tre mindre tilläggsvillkor vilka måste vara uppfyllda innan bygglovshandläggaren enligt uppdrag från nämnden meddelade företagaren att bygglovet med tillhörande strandskyddsdispens beviljats. I januari 1999 var de tre tilläggsvillkoren uppfyllda, men trots detta lämnade handläggaren inte besked till företagaren att bygglovet beviljats.

Istället meddelade kommunens miljö- och hälsoenhet att företagaren inte längre fick bedriva kursgårdsverksamheten ens under sommartid, innan den upprustning genomförts som utgjorde en del av byggåtgärderna i den första delansökan om bygglov. Företagaren uppfattade naturligtvis detta som ett bakslag, men eftersom byggnadsnämnden – visserligen med de tre mindre numera uppfyllda tilläggsvillkoren – redan beslutat medge bygglov och strandskyddsdispens uppfattades detta inte som något långvarigt och avgörande hinder för att fortsätta bedriva konferensverksamheten. Så snart lovhandläggaren enligt förväntan meddelat bygglov och dispens i enlighet med nämndens beslut den 20 oktober 1998, skulle nödvändiga byggåtgärderna genomföras under 1999. Anläggningen förväntades därefter åter kunna generera intäkter till företagarens och hans familjs försörjning samt täckning av kostnaderna för anläggningens drift och underhåll.

Under 1999 påbörjade kommunen den utlovade planläggningen av konferensfastigheten, men av någon fortfarande outgrundlig anledning mottog företagaren inte det utlovade beskedet om beviljat bygglov.

Eftersom företagaren efter en tid började bli orolig för såväl sin familjs uteblivna löneinkomster som företagets uteblivna intäkter för att täckning av kostnaderna för konferensanläggningens drift och underhåll, började företagaren med jämna mellanrum påminna kommunen angående de båda delansökningarna om bygglov. Kommunen bemötte konsekvent företagarens påminnelser med tystnad.

I början av juni 2000 presenterade Vaxholms kommun ett bland annat avseende konferensfastigheten till stora delar färdigt planförslag, och kommunen planerade under hösten 2000 en utställning av det helt färdigställda planförslaget. Av en för företagaren fortfarande okänd anledning genomfördes aldrig den planerade planutställningen. Istället återstartades planarbetet från början under år 2001.

Företagaren fortsatte naturligtvis med de löpande påminnelserna till kommunen, och tvingades samtidigt under väntan på kommunens bygglovsbesked börja sälja av företagets samt familjens privata tillgångar för att kunna betala både räkningar och familjens löpande levnadsomkostnader.

Efter några år hade på detta sätt företagets alla tillgångar förbrukats, och familjen tvingades även ta hela sitt sparkapital i anspråk samt sälja bostaden i Solna och fritidshuset i Vaxholm för att kunna betala räkningarna i väntan på kommunens besked.

Genom att kommunen under det återstartade planarbetet bland annat ställde olagliga utpressningskrav på företagaren, exempelvis att utan ekonomisk ersättning skänka bort stora markområden samt erlägga miljonbelopp i bidrag till tredje part för upprustning av vägar som kursgården ändå inte skulle få använda, blev hindren oöverkomligt höga för företagaren att acceptera kommunens olagligt ställda krav. Genom företagets kraftigt försvagade ekonomiska ställning orsakad av kommunens fleråriga dröjsmål i bygglovsfrågan, bedömde företagaren att företaget skulle gå i konkurs senast inom tre till fyra år i det fall företagaren accepterade kommunens olagliga utpressning under planarbetet. Eftersom företagaren därmed var uppenbart förhindrad att acceptera kommunens utpressningsförslag, undantog kommunen konferensfastigheten från antagandet av detaljplanen i övrigt.

Företagaren överklagade kommunens beslut att inte på ett lagligt sätt slutföra planläggningen av konferensfastigheten, och under överklagandeprocessen utlovade kommunen i skrivelse till regeringsrätten daterad den 7 juni 2007, att planarbetet avseende konferensfastigheten skulle återupptas så snart överklagandeprocessen avslutats och den överklagade detaljplanen vunnit laga kraft.

Överklagandeprocessen avslutades den 23 mars 2008 genom att regeringsrätten (nuvarande förvaltnings-överdomstolen) med undantag av kommunens begärda markintrång till övervägande del avslog överklagandet. Uppenbart litade regeringsrätten på att Vaxholms kommun skulle infria det skriftliga löftet till domstolen att planarbetet avseende konferensfastigheten skulle återupptas så snart överklagandet avgjorts. Så blev dock inte fallet, vilket inte förvånar den som tidigare haft med Vaxholms kommun att göra.

Trots företagarens tidvis massiva påminnelser till kommunen hände fortfarande ingenting, varken i bygglovs- eller planläggningsärendena. Företagaren blev istället kontaktad av en byggkonsult. Konsulten föreslog att han på uppdrag av fastighetsägaren skulle ta fram ett planförslag där konferensfastigheten till stora delar istället skulle användas för bostadsbyggande. Anledningen till förslaget påstods vara att det under den tidigare pågående planprocessen vid flera tillfällen förekommit att både kringboende grannar och vissa av kommunens politiker framfört åsikten att det var lämpligare att bebygga konferensfastigheten med bostäder.

Under drygt ett år tog byggkonsulten tillsammans med en extern planarkitekt på uppdrag av företagaren fram ett förslag till planprogram där kursgårdens andel reducerades och fastigheten till stora delar istället bebyggdes med bostäder. Efter ett möte under 2010 med kommunens företrädare återkom byggkonsulten till företagaren och meddelade att han avslutade sitt uppdrag i förtid, samt att han av Vaxholms kommun var förhindrad att ange anledningen till detta märkliga och avtalsstridiga beslut. Vidare meddelade byggkonsulten att kommunens företrädare under mötet lämnat muntligt besked att kommunen inom överskådlig framtid inte avser planlägga konferensfastigheten.

Vid denna tidpunkt var företagaren såväl inom konferensrörelsen som privat ekonomiskt barskrapad. Detta var en oundviklig följd av att kommunen sedan januari 1999 inte tillåtit att konferensanläggningen används till att generera kundintäkter enligt företagarens ursprungliga avsikt, samt att alla de ekonomiska medel som funnits tillgängliga tio år tidigare – såväl inom företaget som i form av privata tillgångar – löpande och av ofrånkomligt tvång hade förbrukats till företagarens familjs levnadsomkostnader och konferensfastighetens fasta kostnader för drift och underhåll.

Efter att familjen av samma anledning under inledningen av 2000-talet tvingats försälja såväl familjens fritidshus i Vaxholm som privatbostaden i Solna, hade familjen under sommaren 2004 tvingats bosätta sig i delar av konferensgårdens huvudbyggnad. Vid denna tid var huvudbyggnaden endast avsedd för sommarbruk och exempelvis helt oisolerad. Familjens båda barn var vid denna tid sex respektive tio år.

Det bör vara uppenbart för alla, utom möjligen Vaxholms kommun, att kommunens agerande redan i början av 2000-talet strider mot den enskildes egendomsskydd, så som det framgår av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Sedan den 1 januari 1995 utgör Europakonventionen en del av svensk lagstiftning (Europakonventionen (EKMR) omnämns i regeringsformen och blev en del av svensk rätt genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (inkorporeringslagen).

Vaxholms kommun har följaktligen under synnerligen lång tid enligt Europakonventionen kränkt företagarens, hans familjs och rörelsers egendomsskydd, genom att bland annat frånta dem rätten att förfoga över konferensfastigheten på det sätt som var avsikten med köpet av fastigheten. Utöver den ideella skadan har Vaxholms kommun även orsakat stor ekonomisk skada genom att inte inom lagstadgad tid slutföra handläggningen av de två ansökningarna om bygglov inlämnade till kommunen den 9 juli 1998 samt slutföra den av kommunen 1998/1999 beslutade planläggningen av konferensfastigheten. Enligt flertalet rättsfall i Europadomstolen samt svensk rätt utgör högst ett år skälig handläggningstid i ett myndighetsärende. Det finns även lagrum och lagstiftning i åtskilliga andra medlemsstater inom EU där sex månader anses vara den längsta tillåtna handläggningstiden vid myndighetsutövning.

För att på något sätt i vart fall generera välbehövliga inkomster under den löpande väntan på besked från kommunen i bygglovs- och planfrågorna, började företagaren under år 2008 tillfälligt använda konferensfastigheten för andra näringsverksamheter än den ursprungliga avsikten. Bland annat startades under de kommande åren bolag inom bygg- och entreprenad, mark- och lokaluthyrning, varv och fritidsbåtsmarina samt bil-, båt- och motorverkstad. Under de påföljande åren utökades verksamheterna ytterligare med med exempelvis måleri och elinstallationsfirma, uthyrning av bilar och yrkesfordon samt flera former av uthyrnings- och återanvändningsrörelser som marknadsförde sig mot både företag och privatpersoner. Med tiden tillkom även flera externa företag och privatpersoner som hyresgäster av lokaler, förrådsutrymme, mark och båtplatser.

Texten uppdateras.

Omfattande dokumentation som styrker ovanstående händelseförlopp kommer att publiceras senare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

    Arkiv

    Kategorier

    Visit Vaxholm NOT (Nätverket för Offentlig Tillsyn)