Inom proffsfotboll återkommer varje år vissa i förväg fastställda tider med spelarövergångar mellan olika lag och ligor. Utomstående betraktare kan många gånger överraskas av spelarövergångar som sker i sista stund innan transferfönstret åter stängs. Med ursprung i Storbritannien kallas av denna anledning sådana transferperioder ofta för ”silly season” (se länk). Benämningen har sitt ursprung i brittisk politik och avser ursprungligen tiden när parlamentet var stängt. Inom idrotten förekommer transferfönster numera flera gånger per år, och är förknippade med ryktesspridning och ibland överraskande spelarövergångar.
En av ditt eget lags bästa spelare kan under eller strax efter ”silly season” i nästa match plötsligt återfinnas i motståndarlagets laguppställning. Ett bra exempel är spanska Barcelona FC som i den spanska ligan La Liga numera ställs mot Atletico Madrid med den uruguayanska före detta Barcelona-spelaren Luis Suárez, och i Champions League mot franska PSG med de tidigare Barcelona-spelarna Leo Messi och Neymar.
I lilla Vaxholm pågår sedan ett par decennier betydligt mer omväxlande och helt oförutsägbara parti- och politikerväxlingar än det gör inom idrotten. Ena mandatperioden är den största partilaget (M) så dominerande att det istället uppstår interna partikamper, och olika falanger inom samma parti ställs helt öppet och osminkat mot varandra i kommunfullmäktige. Under nästkommande mandatperiod presenteras istället ett helt nytt lag (wp), som efter bara en fullmäktigesäsong/mandatperiod blir det mäktigaste laget inom Vaxholms kommunalpolitik. Det tidigare dominerande laget förpassas till reservbänken. Kring dessa båda mest framträdande politiska partilag gör de övriga lagen allt för att få vara med och lira och ibland få ”låna bollen”, och kan för att ”komma till skott” till och med tänka sig att bilda ett hybridlag trots att spelarna kommer från helt olika lagkulturer och spelstrategier. Det blir oftast inte särskilt framgångsrika konstellationer med gott om märkliga resultat. Oheliga allianser och sidbyten mellan höger och vänster planhalva tillhör vanligheterna. Även under pågående säsong sker utfrysning av lagdelar, avhopp och lagbyten inom flertalet partier. Inför höstens val i år tillkommer nya oförutsägbara och oprövade partilag med uttalad ambition att ta ett ledarskap genom att påstå att alla andra lag ”spelar mot fel mål”.
På det individuella planet sker åtskilliga spelarövergångar inom vaxholmspolitiken. Politikspelare hoppar över till motståndarsidan, och spelare som vid förra fullmäktige var med i det egna ”laget” spelar nu för motståndarsidan (se länk). Spelare som inte följer lagledningens (läs partiledningens) instruktioner blir utfrysta och tvingas återlämna partitröjan. Nya oprövade spelare värvas att fylla tomrummet efter spelare som på detta sätt avpolletterats.
Kommungranskarna spelar Mikael Wiehes och Hoola Bandoolas ”Vem i hela världen kan man lita på?”, och funderar över om åtminstone en av anledningarna till det kaos som råder inom Vaxholms kommuns förvaltningar sannolikt är den väldokumenterade och uppenbart skadliga politiska ombytligheten?
En såväl kapp- som återvändande spelare i vaxholmspolitiken var idealbefriad och på den politiska makten alltför sniken att både byta politiskt parti och bli obunden vilde fri tillhör säkert vardagen i den bestående vaxholmskalabaliken
/Frans G Fredriksson
Länk till artikel om vaxholmspolitiken i Lokaltidningen Kanalen den 22 februari 2022
Senaste kommentarer